I vårt sätt att kommunicera fotboll i både försvarsspel och anfallsspel så inkluderar vi ord som spelytor och korridorer. Detta är två sätt att dela upp fotbollsplanen i teorin för att förenkla förståelsen och förtydliga för framför allt spelare. Spelytor är ytorna vertikalt medan korridorer är horisontellt. Terminologin är något som även förbunden använder i sina utbildningar, ytterligare en anledning att sätta sig in i betydelsen. Idag ska vi fokusera på spelytorna.

En spelyta är en yta av planen som bollhållande lag kan befinna sig i, röra sig till eller passa in i. Dessa ytor är ofta relativa beroende på motståndarnas positioner och linjer. Man delar oftast upp det 4 olika spelytor; Utgångsyta, spelyta 1, spelyta 2 och spelyta 3.

Utgångsytan är det spelyta där bollhållande lag utgår ifrån, alltså planens första del. Här startar lagen ofta sin uppspelsfas genom målvaktens igångsättning eller genom att man lugnar ner spelet i backlinjen för att sedan leta möjligheter till att ta sig framåt i planen.

Spelyta 1 är den spelytan som är mellan motståndarnas anfallslinje och mittfältslinje. Det är mycket enklare att identifiera dessa linjer i ett lag som spelar med raka lagdelar, alltså där spelarna inte jobbar mycket vertikalt utan håller sig relativt raka horisontellt. I spelyta 1 så rör sig ofta mittfältare för att bollhållande lag ska kunna spela sig förbi den första linjen av press. Spelyta 2 är ytan mellan motståndarnas backlinje och mittfält där ofta högt positionerade mittfältare, yttrar samt anfallare rör sig.

Spelyta 2 är precis som spelyta 1 viktig om man som lag vill spela sig framåt med kontroll då rörelse in och ut ur dessa ytor gör att motståndarna behöver röra sig ur sina positioner vilket öppnar upp passningsmöjligheter.

Spelyta 3 är ytan bakom motståndarnas backlinje. Genom att löpa in i denna yta som bollhållande lag så gör man att motståndarna falla med sin backlinje och därmed skapar det ytor framför backlinjen, alltså i spelyta 2. Det finns alltså ett samband mellan alla spelytorna och aktioner i de olika ytorna skapar olika problem för motståndarna.

Hur kan man då använda sig av de olika spelytorna?

I anfallsspelets speluppbyggnadsfas så kan man implementera ett tänk och en teori där spelarna försöker positionera sig mellan motståndarnas lagdelar, alltså i spelytorna. Självklart ska de vara spelbara för sina medspelare och inte gömma sig bakom någon motståndare. Detta är ju grunden i anfallsspelets spelbarhet. Utan grunden kan man inte ta sig till nästa steg.

När vi pratar om att positionera sig mellan motståndarnas lagdelar så handlar det i första hand om att få motståndarna att röra sig från sina positioner som vi tidigare nämnde, man ställer frågor. Detta tvingar motståndarna till ett beslut om de ska markera spelaren eller ansvara för sin position. Detta kan naturligtvis göras mer komplext, men till en början räcker det att skapa frågor och problem för motståndarna.

Vi anser också att ett underskattat anfallsvapen för att skapa ett bollhållande och bolltryggt lag är att ha offensiva spelare som löper in i spelyta 3, alltså bakom motståndarnas backlinje. Detta drar isär motståndarna vertikalt vilket gör att det finns större ytor att både röra sig i och passa till. Ju större ytor motståndarna behöver täcka i försvarsspelet, desto jobbigare blir det.

I försvarsspelet kan man också prata om spelytor där man då vill försvara sina spelytor eller prioritera att försvara vissa. Lägre utgångspositioner på anfallarna krymper spelyta 1 för motståndarna, färre meter mellan backlinjen och mittfältet krymper spelyta 2 och en låg backlinje gör att spelyta 3 blir svårare att spela in bollen i för motståndarna. Även en hög målvaktsposition kan göra försvåra detta för motståndarna

Genom att implementera både orden och dessa teorier kan göra stor skillnad för spelarnas förståelse för fotbollen. Det kan också ta ditt tränarskap till nästa nivå.