Den senaste tidens dåliga resultat av det svenska herrlandslaget skapade en stor debatt på sociala och nationella medier (TV, tidningar). Argument som visar en varierande nivå av ”informerad” åsikt bidragit till en polariserad debatt. Ett särskilt inslag i denna senaste debatt var mängden reduktionistiska orsak-verkan-argument. Andra länder eller klubbar gör X och de får Y, vi måste göra detsamma. Om det bara var så enkelt! Vidare bör en grundläggande förståelse för matematik göra det klart att beslut som fattats under de senaste åren (förändringar i tränarutbildningen, borttagande av publicering av resultat och tabeller före 13 år) inte har något att göra med landslagets resultat.

Ett annat missriktat argument är att vi behöver mer individuell/isolerad träning med de yngre spelarna. Ur ett Stockholmsperspektiv tvivlar jag på att det finns något annat land i Europa som har ägnat mer tid åt individuell och isolerad träning i praktik och tränarutbildning (fram till 2014) än vad Sverige har gjort under de senaste 25 åren. Tro mig, jag har gått dessa kurser!

Denna idé om mer och mer individualiserad/isolerad träning är en ”klibbig” kulturellt motståndskraftig tro som bidrar till en tröghet i svensk ungdomsfotboll. Det verkar delvis ha sina rötter i den falska idén att det krävs 10 000 timmars ’deliberate practice’ för att bli expert. SvFF har faktiskt själva bidragit till denna idé. En UEFA Pro-kurs (högsta UEFA-tränarkvalifikationen) som hölls av Svenska FA (SvFF) i Göteborg i maj 2011, hävdade:

Att bli en bra spelare har inget med talang att göra, det handlar bara om träning. Allt är möjligt att påverka genom träning utom dess längd. Det finns en mer eller mindre accepterad tro på den så kallade ”10-årsregeln” som säger att för att bli expert på ett område krävs minst 10 års träning (Tipselit, 2011).

Budskapet som presenteras här är förknippat med Malcolm Gladwells (2008) ”populära” feltolkning av Ericsson och kollegors (1993) arbete om ’deliberate practice’. Den otroliga farten i denna idé om 10 000-timmarsregeln, genererad i Gladwells (2008) bok, kan på något sätt förklara varför många klubbar, föräldrar och tränare har köpt in sig på den onödiga generaliseringen att utveckling av expertis/talang har att göra med ackumulerad volym av praktik (Seifert et al. 2018).

Dessa generaliserade idéer förvirras ytterligare av ett kulturhistoriskt arv som har haft ett genomgripande inflytande på den typ av praktiker som främjas och uppskattas i svensk ungdomsfotboll (som framhållits i den senaste debatten). Detta kan spåras tillbaka till 1970-talet, då den pedagogiska legitimiteten för SvFF:s ”svenska modell” (baserad på den västtyska modellen) ifrågasattes av de framgångsrika iresultaten och den till synes mer professionella karaktären som projicerades av den ”engelska modellen” (infört till Sverige av proffstränarna Bob Houghton och Roy Hodgson). Den engelska modellen främjade en ”lärarcentrerad” pedagogik, där tränaren hade en helhetsbild av hur spelet skulle organiseras och spelarna behövde följa efter, och internaliserade den systematiserade kunskap som tränaren främjade (Peterson, 1993). Detta påtvingade tillvägagångssätt drog paralleller med behaviourist (som försummar spelarens aktör i inlärningsprocessen) (Lyle & Cushion, 2017) och informationsprocess teori (Fitts & Posner, 1967; Schmidt, 1975), som har underbyggt traditionella ”övningar/färdigheter” tillvägagångssätt (North et al., 2015). Detta exemplifierades i krångligheterna i det ‘tekniska registret’ (tränarmall och videoarkiv med 31 filmer11), som fram till 2014 dominerade tränarutbildningen i svensk fotboll.

Den här typen av övningar som främjades lade tonvikten på instruktioner och korrigerande feedback för att återskapa rörelseformer eller förutbestämda spelmönster. ”Teknikregistret” såldes som en ”guldstandard lärobok” över ideala rörelser, vilket främjade ett beroende av extern aktör (mycket instruktion och feedback) i tränarutbildningen, och en reduktionistisk och mekanistisk inställning till praktik och prestation. Detta perspektiv, som utvecklats inom och över generationer, formade föreställningar och förväntningar om coachning och hur träning i barn och ungdomsfotboll ska se ut.

Mot denna kulturhistoriska våg har Svenska FA de senaste åren gjort en allvarlig reflektion; och att använda ett mer evidensbaserat tillvägagångssätt för mänskligt lärande i utveckling har försökt (det pågår fortfarande) att genomföra stora förändringar inom tränareutbildning. I en ny artikel i Dagens Nyheter gav SvFF tekniska direktör Perra Widén och hans kollega Claes Eriksson (utvecklingschef U21-landslaget) ett värdefullt bidrag till denna debatt som förtjänar en analys.

Här lyfter Perra fram en stor förändring i tränarutbildningen:

– Vi går från ett top-down-styrt ledarskap (coachcentrerat) till ett mer involverat ledarskap (spelare-miljöcentrerad) – för att hjälpa spelaren

Detta är ett välkommet steg mot en mer ”modern” pedagogik som har för avsikt att skaka av sig några ganska klibbiga kulturellt motståndskraftiga föreställningar och attityder. Till exempel är idén om att den unga spelaren ska vara central i inlärningsprocessen (inte tränaren) något som kommer att kräva mycket utbildning och tålamod, om den senaste tidens debatt är något att gå efter. Det tränarcentrerade tekniska registret, baserat på falska grunderna och en one size fits all-strategi, har tack och lov lagts på hyllan. Kanske behövs ytterligare en blogg för att belysa hur idéer som främjas i det tekniska-registret kan bidra till att ett alltför stort antal skador hos unga spelare och ha en negativ effekt på välbefinnandet.

När man analyserar intervjun med Perra Widén och hans kollega Claes Eriksson belyses ett mycket djupare och viktigare budskap, i linje med mycket av den aktuella forskningen om ungdomsspelarutveckling. Sverige är INTE Tyskland, Italien eller Holland. Vi kan till och med bryta ner det, svenska klubbar är INTE Ajax, Barcelona eller Liverpool. Sammanhang är nyckeln! För att ytterligare belysa denna punkt varnade North et al (2015), i sin UEFA-studie av 7 toppnationer i ungdomsfotboll fotboll, för okritisk tillämpning avidéer (träningsmetoder, spelarutvecklings ramverk) från andra framgångsrika länder och klubbar. Det hävdades att ett tillvägagångssätt som fungerar i ett sociokulturellt sammanhang kan vara DISTRAGERANDE eller till och med SKADELIGT i ett annat.

Det här meddelandet var centralt i en podddiskussion som jag hade med det holländska fotbollsförbundet och det kanadensiska fotbollsförbundet i maj 2020 – Om du försöker att ’copy and paste’ in någon annans idéer kommer det bara inte att fungera!

”Problemet är att när du kopierar en holländsk modell eller en holländsk väg (t.ex. Ajax) till ett annat land, kommer det inte att fungera. Vår infrastruktur är till exempel så unik”. – Jan Verbeek (KNVB)

Jason DeVos, som har förnyat tränarutbildningen i Kanada och är assisterande tränare för det kanadensiska landslaget som kvalificerade sig för deras första världscup sedan 1986, tillade:

”Om jag hade en dollar för varje person som sa till mig att du bara behöver kopiera vad Tyskland gör, Belgien gör, vad Island gör, då skulle jag kunna gå i pension just nu” – Jason DeVos (Canadian Soccer Association)

Du hittar en länk till podden här: https://footblogball.wordpress.com/2020/05/04/different-cultures-similar-issues/

Sammanfattningsvis spelarutvecklingsramverk, bor utvecklas i, interaktion med den sociokulturella kontexten där individer är inbäddade – DET FINNS INGEN KOPIERA och KLISTRA MALL! (O’Sullivan et al., 2021)

För ett praktiskt exempel på hur man går från ett top-down-styrt ledarskap (coachcentrerat) till ett mer involverat ledarskap (spelare-miljöcentrerad) – för att hjälpa spelare att lära sig att fatta beslut själva. (Sullivan et al., 2021), och placera spelaren i centrum av inlärningsprocessen, kolla denna länk:
https://threadreaderapp.com/thread/1581245601659772930.html

Skriven av: Mark O’Sullivan, Ansvarig för fotboll och föreläsare på Norges idrottshögskola.

References
Ericsson, K. A., Krampe, R. T., & Tesch-Römer, C. (1993). The role of deliberate practice in the acquisition of expert performance. Psychological Review, 100(3), 363-406.

Fitts, P. M., & Posner, M. I. (1967). Human performance. Brooks/Cole

Gladwell, M. (2008). Outliers: The story of success. Little Brown and Company

Lyle, J., & Cushion, C. (2017). Sport coaching concepts: A framework for coaching practice (2nd ed.). Routledge.

North, J., Lara-Bercial, S., Morgan, G., & Rongen, F. (2015). The identification of good practice principles to inform player development and coaching in European youth football. Report commissioned by UEFA’s Research Grant Programme 2013–2014.

O’Sullivan, M., Vaughan, J., Rumbold, J. & Davids, K. (2021a). The Learning in

Development Research Framework for sports organizations. Sport, Education &

Society. https://doi.org/hmcg

Peterson, T. (1993). The Swinglish model. Studentlitteratur.

Seifert, L., Papet, V., Strafford, B. W., Coughlan, E. K., & Davids, K. (2018). Skill transfer, expertise and talent development: An ecological dynamics perspective. Movement & Sport Sciences/Science & Motricité, (102), 39-49. https://doi.org/10.1051/sm/2019010

Schmidt, R. A. (1975). A schema theory of discrete motor skill learning. Psychological Review, 82(4), 225–260. https://doi.org/10.1037/h0076770

Sullivan, M. O., Woods, C. T., Vaughan, J., & Davids, K. (2021). Towards a contemporary player learning in development framework for sports practitioners. International Journal of Sports Science & Coaching, 16(5), 1214-1222. https://doi.org/10.1177/17479541211002335